En stund i livet

Oj det är bra länge sedan jag skrev på min blogg. Har inte hunnit för mina studier har tagit all tid. Men nu är jag tillbaka. Det har varit en bra höst och mycket har varit verkligen förändrats. Men livet älskar att göra turer med en och man får bara följa med när det svänger upp och ner. Det är inget man styr  över utan snarare något man lär sig att leva med. Men att våga släppa kontrollen då det känns som värst är ingen lätt lektion. Krampaktigt in det sista gör vi nog allt för bibehålla den struktur som våran trygghet är uppbyggd av. När vi förs in i de lägen i livet där vi måste våga släppa taget om det som tidigare varit, finns det en skräck över det vi inte kan se eller ana. Det är här som modet får ta över. De som vågar ta utmaningen att kliva ut på ny mark är modiga människor och för varje gång de vågar så växer de i sig själva, och sår ytterligare ett nytt frö av mod. Den strävan efter att vara perfekt finns nog i alla av oss, men det är här jag har börjat ge upp. För jag inser att i min mänsklighet kommer jag alltid att brista, och ibland där jag allra minst vill att den ska synas.

För jag är helt övertygad om att sår man i det goda så får man smaka av det goda. Här finns det alltid val att göra, och ibland kan det kännas svårt att välja det som är gott för att det kostar på en själv. Sanningen är inte alltid vacker, men den ger läkedom för dem som behöver den. Med det lilla mod som man har och som för klivet närmre mot sanningen är ruskigt tufft för många av oss , det upplevs kanske inte som det absolut självklara. Men när tyngden lättar och friden lägger sig så vill man inte ha något annat i sitt liv. Vi kommer alltid att ställas innför svåra omständigheter där sanningen är en väg och som inte kommer att var lätt att välja, Då hoppas jag att mitt frö av mod hjälper mig att stå för det som jag tidigare har sått. För just det lilla fröet bär med sig så mycket läkedom för dem som vågar ge....

Under min uppväxt tidiga år tänkte jag aldrig att jag var annorlund eller såg annorlunda ut jämnfört med andra svenska barn. De var ingen skillnad tyckte jag fast mina ögon var bruna och min hy mörk. Det enda var håret som jag inte tyckte om, att kamma det burriga lockarna gillade jag aldrig. Jag ville har rakt långt hår och drömde att jag en dag skulle få rakt platt hår som man kunde slänga med. Men över lag var jag rätt nöjd med hur jag såg ut. De var när jag började närma mig runt 11 som problemen skulle komma och finnas med under många långa år. Mitt dans intresse började redan när jag var 5 år. Jag fick börja balett och kom ihåg hur jag flög dit och var hur lycklig som helst i min lilla dräkt och trikåer. Men tyvärr fick jag sluta på det. Min dröm var redan som liten att bli dansare, jag kunde länge sitta och titta på långa baletter och var helt bestämd att på en scen skulle jag stå på när jag blev vuxen. Jag tyckte även om gymnastik och fick en gång se på tv flickor som hade långa band , bollar och ringar. Länge tränade jag på gräsmatta hemma knöt långa siden band i pinnar och dansade runt. Det var inte förränn jag började i 4:an som jag skulle träffa två stycken klass kompisar som gick just i Rytmisk Sport Gymnastik som det hette då.

 Jag var helt såld och började träna där. Jag älskade min gymnastik det var allt som jag levde för kan man säga. Efter hand började jag så smått att tävla också. Eftersom jag hade börjat ganska sent fick jag vara med i de lägre tävlingsklasserna än vad mina träningskompisar var. Åh vad ville vara lika så duktiga som de och började allt mer träna. Men min situation i mitt hem var inte den bästa. Jag hade ständigt ont i magen när jag skulle gå hem och gjorde allt för att inte vara där. Jag slutade prata om skolan hemma och ville inte att mina föräldrar skulle med på träningar eller tävlingar. Nu i efterhand kan jag se att jag skämdes för dem och var rädd att någon skulle se hur det verkligen var. Redan som liten kunde jag låtsas att allt var bra med mig och var likt en kamelont kunde jag skifta lätt i olika situationer. Jag log och skrattade var social och hyfsat duktig i skolan. Men på insidan satt det en stor klump och ett litet monster. Det monstret sa att jag inte dög och att jag var ful, liten tjock och brun, och jag var tvungen att bli duktigare. Mina föräldrar sa alltid hur bra och duktig jag var, men gav hela tiden dubbla budskap. Speciellt min far. Min självkänsla var rätt låg som 11 åring samt min pubertet kom rätt så tidigt och jag minns hur jag skämdes så för att jag började få bröst och vara bland de första som fick mens. Jag behövde gå ner i vikt tyckte jag och började då dra ner på mitt ätande. Men hade inte diciplinen helt att svälta mig och efter ett tag kom jag på fenominala idén att kräkas upp det jag hade ätit, då fick jag smaka på maten men slapp att bli tjock. Kunde ju äta nästan vad som helst utan att det skulle synas. Lärarna började se att jag mådde dåligt och såg blek och hängig ut men jag nekade helt att jag kräktes. Det var i mitten på 8:an som skolsköterskan slog larm och det blev tillsist BUP som fick kopplas in. Men jag var motsträvig att ta hjälp alltför att inte ville dra in mina föräldrar för jag visste att det skulle bli tumult och jag ville inte berätta den sanningen hur det verkligen var under den ytan jag hade så hårt fått kämpa för. Mina aningar blev sanna.

 Vi fick gå i familjesamtal och enskillda samtal. Men allt blev bara värre, mina betyg sjönk och jag blev inlag fram och tillbaka på BUP. De åren är som ett kaos i mitt minne. Tillsist fick jag nog! Jag kontaktade själv socialen och bad om jag skulle få ett familje hem. jag stod inte ut med att bo kvar hemma. De svåra minnena som jag hade förträngt under min barndom kom plötsligt upp och jag var fullständigt rasande. Än idag kan jag inte förstår hur en vuxen människa kan slå ett litet barn! Men jag har förlåtit min far för det idag. Men då var det totalt omöjligt att bo under samma tak. Mina turer var långa och många jag gjorde allt för att vuxna skulle se mig. Tog tabletter och började skära mig. Jag minns att det var så skönt att dämpa all ångest som jag bar på. Eftersom min behandling gav inget resultat och så tog jag saken i egna händer och kontaktade anorexicenter i Varberg bad om att få komma dit. Jag ville verkligen bli frisk! Där fann jag ro och hämtade mig bra. Men efter de månaderna som var över vägrade jag att återvända hem. Jag fick möjligheten att komma till en familj i Strömstad och jag gick ut 9 an där. Det var en underbar familj och jag tackar min Gud att jag hamnde där. Där fick jag lära mig gränser på ett nytt och friare sätt och jag kände mig älskad. Men det skulle bara vara i tre månader. Sedan skulle jag tillbaka och börja gymnasiet i Halmstad och fick komma tillbaka hem. Till en början gick det hyfsat bra. Jag gick på Sturegymnasiet estetiska dansprogram och jag ångra inte dag att jag började där. Kroppen som jag under så många år hade hatat fick bli mitt instrument och uttrycksätt Men snart så började helvetet igen med både mat och hemmet. Jag kämpade på och försökte reda ut min skoltid och lyckades tillsist. Men var svårt deprimerad och var vilsen i själen. Eftersom jag hade vuxit upp i ett kristet hem hade jag redan som liten en barnatro. Men var besviken på både kyrkan och Gud. Hur kunde det finnas en Gud som tillät allt detta hända mig?? och jag ville inte ha mina föräldrars tro som var full med dubbelmoral och stränga förbud... Jag kom i kontakt med en församling som hade ett cafe på gymnasiet. Där fick jag nya vänner och stöd att hitta tillbaka till mig själv. Jag sökte in till Balettakademin i Göteborg och kom in. Efter ett år kände jag att det var inte dansare jag skulle bli och flyttade tillbaka till Halmstad.

 Jag skriver inte min historia och bakgrund för att det är någon som ska tycka synd om mig. Utan skriver endast för att bearbeta det jag har varit med om och visa på att det går att få ett bra liv ändå trots det man har varit med om. Men är helt övertygad om att det sätter spår i människas liv men som inte är omöjliga att läka. Men det tar tid och skall få göra det. Kan jag förstå min bakgrund kan jag också förstå vem jag är idag och kan genom det lättare bearbeta all smärta och bli en gång för alla hel på insidan..... 

För sex år sedan fick jag göra en fantastisk resa som har betytt mycket för mig. Men det är inte förrän nu som jag har kunnat bearbeta den. Jag och min familj tillsammans med min biologiska syster fick åka tillbaka till Brasilien där jag är född. För att förstå hela sammanhanget i denna känslomässiga och stundtals riktig svåra resa måste man känna till min och mina syskons bakgrund. Vi var sammanlagt fem syskon som hade blivit omhändertagna av våran moster då vår mamma var tvungen att jobba på annan ort för att få ihop lite pengar. Vi var en utfattig familj som är så vanligt i Brasilien och hade i stort sätt ingenting. Att leva i favelas som slumområderna i Brsilien kallas är en extremt tuff och hård verklighet. De styrs ofta av olika kriminella gäng som är kopplade till större maffiabossar. Våran moster som själv knappt ägde eller hade något fick göra sitt bästa för att ta hand om oss. Hon hade själv 6 egna barn så det var många munnar att mätta. Eliana min äldsta syster har berättat att hon hade ansvaret för en liten ranson med mat som skulle räcka till många och vi var så hungriga att vi åt upp allt... Till min mosters stora förskräckelese.

I vår stad Montes Claros hade hjälporganisationen Hoppets Stjärna ett arbete och ett barnhem där många barn fick komma som hade blivit övergivna eller där föräldrarna själv kom med sina barn och ville ha hjälp. Min moster fann ingen annan utväg än att söka sig dit. Min adoptiv mamma jobbade på detta barnhem och hjälpte till att åka omkring runt om i slumområdet ge friskt vatten , mat och mediciner. Hon fick höra talas om oss och ville besöka och se vad man bäst kunde ge en hjälpinstats. När hon kommer till hyddan blir hon förskräckt vilken misär det rörde sig om. Inga bord eller stolar fanns, två rum och jordgolv. I ett av rummen hittar hon en svårt sjuk liten bebis som sitter på jordgolvet. Den bebisen var jag. Hon inser snabb att jag i stort sett var döende och om jag inte skulle få vård snart så var slutet nära. Jag blir inlagd på sjukhus under flera veckor. Efter att jag var så krafigt undernärd och hade infektioner i stora djupa sår på ben och ryggen får jag ligga kvar i ytterligare några veckor. Detta är ju inget jag minns alls av men kanske därför jag blir så rädd när jag har blivit sjuk och har fått ligga på sjukhus. Ett barns första levnadsår sätter djup prägling även om man inte minns. Jag  blev också helt förtvivlad när någon stängde dörren och släckte lampan. Då satt jag bara och skrek. Min syster berättar att så gjorde våran mamma ofta med oss. Även idag har jag panik när jag behöver gå in i ett mörkt rum och dörren stängs.... usch! Men hur som helst så får min adoptiv mamma reda på att vi är fem syskon och tar oss till Hoppets Stjärnas barnhem..

Där får vi både mat, kläder och kärlek. Men barnhemmet hade en policy att försöka ordna foster hem till barnen så de inte skulle stanna på barnhemmet hela sina liv. Det vad något som både blev bra och dåligt. Det fanns många familjer som sökte barnflickor och hemhjälp till sina hushåll och ibland blev det inga bra placeringar. Jag däremot fick bo hos den kvinnan som senare kom att bli min adoptiv mamma. Efter två år beslöt de sig att åka tillbaka till Sverige och hade nu blivit så fäst vid mig så de sökte om adoption. Det var ingen lätt process då man sökte efter min mamma som skulle behöva skriva på papper. Men efter några veckor kommer min mamma tillbaka till barnhemmet och när hon ser hur bra och vilket bra skick vi var i beslutar hon sig för att vi skulle få stanna och att jag ska få bli adopterad. Jag har ett kort från denna dag på min mamma där hon håller mig och i sin blick är hon så ledsen. När man nu har barn förstår man vilken vånda och kval det måste har varit att lämna oss där! Man ser även på bilden att hon är på nytt gravid, och vi skulle 25 år senare få veta att vi var sex syskon och att vi hade en lillebror. Det sistsa min mamma sa är att hon var så glad att " Adriana" som jag hette då skulle få åka till Sverige och få en riktig pappa.. Efter den dagen såg man aldrig min mamma igen...

Jag kommer till Sverige när jag var tre och har bott här sedan dess. Mina andra syskon blir kvar i Brasilien och blir adopterade till olika familjer. Men den jag har håller kontakten med är min äldsta syster. Det är jag så glad för. För idag bor hon i Halmstad är gift med en god vän till mig och har själv familj.. Så nu är vi nära varandra.. Detta är bakgrunden och min historia som är ett underbart livsöde som skulle kunnat slutat vid 10 månaders ålder. Jag är både glad och tacksam för att jag fick möjlighet att få leva.. Men det var en start på livet som handlade om överlevnad och som än idag har satt djupa spår i mitt hjärta och inre...

En av livets största krafter är nog kärleken. Det finns så många olika typer av kärlek. Kärleken till sin familj och sina barn, kärleken mellan vänner och kärleken mellan man och kvinna. Alla dessa är livet fyllt av och behovet av dem är stort. Det är väldigt starka band den skapar och  för med sig mycket gott. Men när den inte gör det så är den likt ett tveggat svärd som skär djupt och lämnar ett stort blödande gap. Nyckfullt rör den om i ens huvud och man blir totalt blind för vad som är sanning och verklighet. Nu talar jag om eros kärleken mellan man och kvinna. Hur många texter och musik har inte skapats av den, eller skrifter, böcker och kontverk. Kärleken är verkligen kreativ och formar mycket i sin väg. Vad vore vi utan den? Vi känner alla till Shakespears Romeo och Julia där den leder till en vacker död. Jag skulle vilja säga att ett kärlekrus är närmare en psykos, man blir ju helt galen och tappar allt man har av vett och ettikett. Men det ska nog vara så och kommer att förbli.

 Kärleken skiftar även form under livets gång. Hur vackert är det inte när ett äldre par håller i handen och djupt i deras ögon kan man urskillja förströstan och tillit. Vi behöver alla bli älskade av någon och ge till någon. Jag har otroligt svårt att ta emot kärlek, ge är inga problem alls. Det är som en hinna i mitt hjärta som inte släpper in. När människor säger " jag älskar dig Linnea" ler jag och strålar. Men hjärtat fattar inte orden. Man brukar säga att älska du inte dig själv kan du inte heller ge. Men givandet är inte helt utan en egoistisk karaktär. För visst vill man ha något tillbaka till den man älskar och visar kärlek till? och det är det som är det svåra. Ovillkorslös kärlek är det inte många som har. Men den finns och har namnet Agape....

Hur det en är så är faktiskt sommaren i sikte. Det är bara en påsk, Kristie flygare och lite Valborg emellan och ett tu tre så är vi där. Vi svenskar älskar att planera vad som ska hittas på under de lediga veckorna som så högt prisas. Men ibland glömmer vi nog att bara vara. Trädgården ska vara fin helst lite bättre än grannen, alltanen och utemöblerna på plats, den sista husväggen målad, båten i sjön, och sommarstugan städad. Mycket fix och don inför sommaren gör nog att vi glömmer det viktiga att ta det lugnt! Alla besök från släkt och vänner är ju fantastiskt. Koppla av,
grillen blir tänd förr eller senare ändå. Passa på att njuta av varandra istället för att stressa kring alla måsten....
Jag vill inte ha en sommar där kvaliten handlar om allt görande utan en sommar där jag känner mig tillfreds med det lilla och våga släppa allt av planering coh planer..
Mycket bubbel, sol och en massa kärlek är sommar som jag längtar efter...



Sommaren kommer fast vi inte ha gjort det tänkta..