En stund i livet

Efter två veckor i min hemstad Montes Claros tog vi oss till norra delen av Brasilien för lite avkoppling, sol och bad. Vi hade bestämt att de sista dagarna skulle vi flyga tillbaka till Belo Horizonte och träffa alla syskonen. Nu var det äntligen dags efter 24 år att få träffa dem. Det blev mycket fina dagar ihop. Mina bröder som inte hade heller hade setts hade exakt samma tröja och skor, och båda bar keps. Vi skrattde gott åt detta att det kan finnas så mycket likheter fast man har vuxit upp på skilljda håll. En  egenskap som vi märkte var att alla hade en viss envishet och mycket stolthet i sig. (De som känner mig vet hur envis jag kan vara, vill jag något så gör jag det, ibland kanske utan lyssna). Kanske för att vi alla har fått kämpa ganska hårt för vår överlevnad redan när vi var små?  

Min syster Lousiana och jag var verkligen lika, samma ögon och samma skratt. Hennes historia var den sorligaste av oss alla. Hon hade skilljt från oss vid fyra års ålder och hade kommit till en familj som valde inte att ha henne som foster dotter utan husa istället. Tyvärr så händer det ganska ofta i Brasilien och mycket handlar faktiskt om vilken hudfärg man har. Brasilien är ganska så rasistiskt och det fick även jag möta. Hon levde i denna familj tills hon träffade en man och gifte sig. Lousiana var väldigt vacker, men kunde se i hennes ögon en sorg och bitterhet som jag aldrig kommer att glömma. Hon hade bevarat vårat efter namn för att vi skulle kunna hitta henne. Men åren hade gått och ingen hade hört av sig. Så hon trodde att vi hade glömt henne. Jag kan bara ana vad hon har fått utså, och det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på det. Men efter alla dessa år som hade nu gått återförenades äntligen familjen Pinherio de Araoujo. Det var som en pusselbit hade fallit på plats. Jag kunde äntligen få njuta av att jag var någon annan lik och detta var min familj som jag så många år hade sörjt och längtat efter äntligen var återförenade. Min lillebror Lousiano hade vuxit upp med våran mamma tills han var sju år hos våran morbro. Efter hennes död hade han stannat kvar där. I det område där Lousiana bodde var ett typiskt favelas ( slumområde) där maffian styrde. Han som alla andra där hade inget val än att underkasta sig de gäng som rådde där. Gjorde man inte som de sa blev man dödad. I efter hand när vi hade kommit till Sverige fick vi reda på att polisen hade tagit Lousiano och han skulle åka in i fängelset för en lång tid. 
Vi frågade Lousiano om våran mamma Maria hade nämt oss någon gång. Men han svarade att det hade hon aldrig gjort, jag utgår att det var för smärtsamt för henne och hon bar detta djupt inom sig tills den dag hon dog. Jag hade velat säga till henne att trots att hon valde att lämna oss så älskar jag henne ändå. Vi hann aldrig besöka hennes grav innan vi åkte.

Min historia är en vacker berättelse och som behöver att berättas om en familj som slets sönder men åter fann varandra efter lång tid och där upprättelsen blev ett faktum. Jag är en stolt medlem av familjen Pinherio de Araoujo......


Lousiano, Linnea ( Adriana), Romero, Loisiana, Eliana