En stund i livet

Nog har denna sommren gått galet fort. Det känns som man knappt har hunnit andas förän vi nu är i augusti. Eftersom jobbet har tagit största tiden av kraft och ork har jag inte hunnit skriva. Denna sommaren har ett mörkt sken om sig och då syftar givetvis på Norges stora tragedi. Vi har nog alla skakats om i våra inre och tänker nog samma, hur kunde detta ske. Ondskans ansikte tar olika skepnader och tillsynens en helt vanlig man vars utsida varken speglar den fullständigt snedvridna och galna ondskefulla inre värld han har burit på eller hans planer till massmord. Men det som sker i lägen av kris är att en värme. tröst och medmänsklighet visar sig hos oss alla. Visst har man kramat om sina nära och kära lite extra, tänd ett ljus deltagit i en tyst minut och gett vårat stöd och tankar till vårt fina grannland. Uttrycken har varit många och en hel värld har deltagit i sitt stöd mot terror och våld. Lidandet i Afrikas horn har även den gripit tag i oss. Vi kan ju alla på ett eller annat sätt hjälpa och delta. Men det börjar i det lilla tror jag.

Även om vi nu inser och förstår att det kan drabba vem som helst när som helst tror jag ändå på att ge det man har till andra människor runt om oss motverkar mycket av det hat och bitterhet som sakta formas och föds fram i besvikelsens spår. Hjälpen behöver inte alltid vara så mycket, ett telefonsamtal, en fika, en promenad, en blomma kan göra så mycket. Ensamhet är en av våra värsta fiende mot vår existens tror jag. Den förtvivlan över att ingen ser eller bry sig om en är ett oehört lidande som många gånger leder kan leda till ett självmord. Min största rädsla är att dö utan att någon finns brevid mig. Även om jag har en tro att det finns en fridfull plats efter vårat liv vet jag att vi alla är en och samma vid våra sista timmar, minuter och sekunder. De självande sekunder innan döds ögonblicket oavsett vad vi är och har gjort under våra liv gör oss helt nakna och blottade. För mig ger det en tröst när man tänker på de personer som utför en ondskefull handling och där man instinktivt tänker att det rätta straffet är döden... Återigen medmänsklighet behöver vi alla träna på och gemensamt säga ett ja till en hjälpande hand där nöden är som allra störst i vår omgivning..