Min historia del 3 återförening
Min syster Lousiana och jag var verkligen lika, samma ögon och samma skratt. Hennes historia var den sorligaste av oss alla. Hon hade skilljt från oss vid fyra års ålder och hade kommit till en familj som valde inte att ha henne som foster dotter utan husa istället. Tyvärr så händer det ganska ofta i Brasilien och mycket handlar faktiskt om vilken hudfärg man har. Brasilien är ganska så rasistiskt och det fick även jag möta. Hon levde i denna familj tills hon träffade en man och gifte sig. Lousiana var väldigt vacker, men kunde se i hennes ögon en sorg och bitterhet som jag aldrig kommer att glömma. Hon hade bevarat vårat efter namn för att vi skulle kunna hitta henne. Men åren hade gått och ingen hade hört av sig. Så hon trodde att vi hade glömt henne. Jag kan bara ana vad hon har fått utså, och det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på det. Men efter alla dessa år som hade nu gått återförenades äntligen familjen Pinherio de Araoujo. Det var som en pusselbit hade fallit på plats. Jag kunde äntligen få njuta av att jag var någon annan lik och detta var min familj som jag så många år hade sörjt och längtat efter äntligen var återförenade. Min lillebror Lousiano hade vuxit upp med våran mamma tills han var sju år hos våran morbro. Efter hennes död hade han stannat kvar där. I det område där Lousiana bodde var ett typiskt favelas ( slumområde) där maffian styrde. Han som alla andra där hade inget val än att underkasta sig de gäng som rådde där. Gjorde man inte som de sa blev man dödad. I efter hand när vi hade kommit till Sverige fick vi reda på att polisen hade tagit Lousiano och han skulle åka in i fängelset för en lång tid.
Vi frågade Lousiano om våran mamma Maria hade nämt oss någon gång. Men han svarade att det hade hon aldrig gjort, jag utgår att det var för smärtsamt för henne och hon bar detta djupt inom sig tills den dag hon dog. Jag hade velat säga till henne att trots att hon valde att lämna oss så älskar jag henne ändå. Vi hann aldrig besöka hennes grav innan vi åkte.
Min historia är en vacker berättelse och som behöver att berättas om en familj som slets sönder men åter fann varandra efter lång tid och där upprättelsen blev ett faktum. Jag är en stolt medlem av familjen Pinherio de Araoujo......
Lousiano, Linnea ( Adriana), Romero, Loisiana, Eliana
Min historia del 2
Eftersom vi nu hade kommit till olika ställen, jag i Sverige mina andra syskon runt om i Brasilien var det svårt att bibehålla kontakten. Jag vet att min adoptiv mamma försökte många gånger att hitta papper på var mina andra syskon befann sig men det var stört omöjligt. 2002 bestämmer sig Eliana att komma till Sverige för att börja studera. Innan hon reser gör hon ett sista försök att se om det fanns något bevarat som kunde leda till vart mina andra syskon befann sig. Det blev en lyckoträff där hon ringer en myndighet som efter mycket bönande hjälper henne. Hon får ett nummer och ett namn till en Lousiana Pinherio Araoujo som bodde i en stad som heter Belo Horizonte. Det är en stad som ligger i samma delstat Minas Gerais som våran hemstad Montes Claros låg i. Hon berättar hur hennes hjärta hoppar till när en röst svarar i luren och det är våran syster Lousiana. Lyckan var total! Eliana hittar även vår bror Romero som overkligt nog bodde kvar i samma stad som henne. De hade gått på samma skola och hade nog träffat varandra utan att veta att de var syskon. Men hans adoptiv föräldrar valde att aldrig säga något om oss. Märklig och lite grymt kan jag tycka för Romero hade minnen kvar från barnhemmet och ibland åkte de förbi. Han berättar att han en gång ställer undrande frågan varför han så väl känner igen den där stjärnan som satt på en stor skylt utanför Hoppets Stjärna. Men hans föräldrar säger bara att det är något han drömt! Hur som helst under samtalets gång med Lousiana får Eliana reda på att vi hade en lillebror med. Vår mamma flyttade strax efter hon lämnade oss till Belo Horizonte. Där födde hon vår lillebror och bodde kvar hos våran mobror tills hon dog 7 år senare.
Efter 26 år skulle vi nu alla försöka att återförenas. Jag minns hur nervös jag var på flyget ner till Brasilien. Vi skulle landa i Rio och stanna där i några dagar och sedan åka vidare till min hem stad Montes Claros där min bror fanns. Hur såg de ut? var de lika mig, hade samma hår och ögon? Under vistelsen i Montes Claraos får vi snart reda på att våran pappa fanns i livet och bodde i en liten by uppe bland bergen. Vi hittade en kusin som visste var han fanns och vi beslutar oss att åka dit och leta reda på han. Eftersom det var en väldigt fattig by fanns det ingen möjlighet att medela att vi var på väg utan vi fick åka och hoppas på det bästa. Vägarna var små och mycket dåliga så vi åkte på vinst och förlust. Men efter en minst sagt skumpig resa når vi fram till Tabuna. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Våran pappa hade lämnat mamma men hade en gång berättar Eliana försökt att söka upp henne på barnhemmet. Men hon hade då vägrat att träffa honom. Vi frågar i byn och hittar tillsist Gregorio. En liten man vars ansikte var djupt fårat av det tunga arbete som fattig lantbrukare. Men han blir lycklig och mycket förvånad. Han tar oss till sin hydda för det var verkligen en hydda! oj vad det såg ut. Han gråter medans han går och visar oss vägen. Det är konstig känsla att få se sin biologiska pappa, någon som man aldrig har träffat eller haft en relation till. Jag kom ihåg hur jag försökte se likheter men blev lite besviken på att jag inget kunde hitta. Vi stannar en stund och beslutar oss att åka till våran mammas by med som låg en bit längre bort. Tonya som våran kusin heter visste mycket om våran familj och berättade hur våran mamma hade varit. En mycket egensinnad och bestämd kvinna med lätt till skratt. Hon kallades Maria Preta ( svarta Maria) och beskrevs i byn som lite galen. Hon brydde sig inte om något utan gjorde som hon ville i allt. Vi fick även reda på att en moster fanns kvar i livet men bodde högre upp bland bergen och det skulle bli svårt att hinna innan det blev mörkt. Men man sände bud efter henne och hoppades att vi skulle hinna få träffa henne. Men så blev således inte. Det skulle bli farligt att vistas ute på vägarna när det blev mörkt så vi fick skynda oss... När vi ska lämna den byn som vi föddes i blev väldigt stark upplevelse. Vår pappaa kramar oss och ber oss att snart komma igen. Usch vad jag grät när bilen åkte, han följde med oss på sin häst så långt det bara gick och jag tänkte stilla för mig själv att det var nog enda och sista gången jag fick träffa honom.......
Gregorio 2006
Min historia del 1
För sex år sedan fick jag göra en fantastisk resa som har betytt mycket för mig. Men det är inte förrän nu som jag har kunnat bearbeta den. Jag och min familj tillsammans med min biologiska syster fick åka tillbaka till Brasilien där jag är född. För att förstå hela sammanhanget i denna känslomässiga och stundtals riktig svåra resa måste man känna till min och mina syskons bakgrund. Vi var sammanlagt fem syskon som hade blivit omhändertagna av våran moster då vår mamma var tvungen att jobba på annan ort för att få ihop lite pengar. Vi var en utfattig familj som är så vanligt i Brasilien och hade i stort sätt ingenting. Att leva i favelas som slumområderna i Brsilien kallas är en extremt tuff och hård verklighet. De styrs ofta av olika kriminella gäng som är kopplade till större maffiabossar. Våran moster som själv knappt ägde eller hade något fick göra sitt bästa för att ta hand om oss. Hon hade själv 6 egna barn så det var många munnar att mätta. Eliana min äldsta syster har berättat att hon hade ansvaret för en liten ranson med mat som skulle räcka till många och vi var så hungriga att vi åt upp allt... Till min mosters stora förskräckelese.
I vår stad Montes Claros hade hjälporganisationen Hoppets Stjärna ett arbete och ett barnhem där många barn fick komma som hade blivit övergivna eller där föräldrarna själv kom med sina barn och ville ha hjälp. Min moster fann ingen annan utväg än att söka sig dit. Min adoptiv mamma jobbade på detta barnhem och hjälpte till att åka omkring runt om i slumområdet ge friskt vatten , mat och mediciner. Hon fick höra talas om oss och ville besöka och se vad man bäst kunde ge en hjälpinstats. När hon kommer till hyddan blir hon förskräckt vilken misär det rörde sig om. Inga bord eller stolar fanns, två rum och jordgolv. I ett av rummen hittar hon en svårt sjuk liten bebis som sitter på jordgolvet. Den bebisen var jag. Hon inser snabb att jag i stort sett var döende och om jag inte skulle få vård snart så var slutet nära. Jag blir inlagd på sjukhus under flera veckor. Efter att jag var så krafigt undernärd och hade infektioner i stora djupa sår på ben och ryggen får jag ligga kvar i ytterligare några veckor. Detta är ju inget jag minns alls av men kanske därför jag blir så rädd när jag har blivit sjuk och har fått ligga på sjukhus. Ett barns första levnadsår sätter djup prägling även om man inte minns. Jag blev också helt förtvivlad när någon stängde dörren och släckte lampan. Då satt jag bara och skrek. Min syster berättar att så gjorde våran mamma ofta med oss. Även idag har jag panik när jag behöver gå in i ett mörkt rum och dörren stängs.... usch! Men hur som helst så får min adoptiv mamma reda på att vi är fem syskon och tar oss till Hoppets Stjärnas barnhem..
Där får vi både mat, kläder och kärlek. Men barnhemmet hade en policy att försöka ordna foster hem till barnen så de inte skulle stanna på barnhemmet hela sina liv. Det vad något som både blev bra och dåligt. Det fanns många familjer som sökte barnflickor och hemhjälp till sina hushåll och ibland blev det inga bra placeringar. Jag däremot fick bo hos den kvinnan som senare kom att bli min adoptiv mamma. Efter två år beslöt de sig att åka tillbaka till Sverige och hade nu blivit så fäst vid mig så de sökte om adoption. Det var ingen lätt process då man sökte efter min mamma som skulle behöva skriva på papper. Men efter några veckor kommer min mamma tillbaka till barnhemmet och när hon ser hur bra och vilket bra skick vi var i beslutar hon sig för att vi skulle få stanna och att jag ska få bli adopterad. Jag har ett kort från denna dag på min mamma där hon håller mig och i sin blick är hon så ledsen. När man nu har barn förstår man vilken vånda och kval det måste har varit att lämna oss där! Man ser även på bilden att hon är på nytt gravid, och vi skulle 25 år senare få veta att vi var sex syskon och att vi hade en lillebror. Det sistsa min mamma sa är att hon var så glad att " Adriana" som jag hette då skulle få åka till Sverige och få en riktig pappa.. Efter den dagen såg man aldrig min mamma igen...
Jag kommer till Sverige när jag var tre och har bott här sedan dess. Mina andra syskon blir kvar i Brasilien och blir adopterade till olika familjer. Men den jag har håller kontakten med är min äldsta syster. Det är jag så glad för. För idag bor hon i Halmstad är gift med en god vän till mig och har själv familj.. Så nu är vi nära varandra.. Detta är bakgrunden och min historia som är ett underbart livsöde som skulle kunnat slutat vid 10 månaders ålder. Jag är både glad och tacksam för att jag fick möjlighet att få leva.. Men det var en start på livet som handlade om överlevnad och som än idag har satt djupa spår i mitt hjärta och inre...
Havet
För några veckor sedan var jag ute med en vän. Det var då jag var nere i en svacka. Hon njöt av den vackra fågelsången, medans jag inte ens hörde den. Men nu hör jag både fågelsången och kan njuta av den vackra natur som med sin skönhet omger oss. En härlig känsla som jag har glömt bort och tycker mycket om....
Tankar kring kärlek
En av livets största krafter är nog kärleken. Det finns så många olika typer av kärlek. Kärleken till sin familj och sina barn, kärleken mellan vänner och kärleken mellan man och kvinna. Alla dessa är livet fyllt av och behovet av dem är stort. Det är väldigt starka band den skapar och för med sig mycket gott. Men när den inte gör det så är den likt ett tveggat svärd som skär djupt och lämnar ett stort blödande gap. Nyckfullt rör den om i ens huvud och man blir totalt blind för vad som är sanning och verklighet. Nu talar jag om eros kärleken mellan man och kvinna. Hur många texter och musik har inte skapats av den, eller skrifter, böcker och kontverk. Kärleken är verkligen kreativ och formar mycket i sin väg. Vad vore vi utan den? Vi känner alla till Shakespears Romeo och Julia där den leder till en vacker död. Jag skulle vilja säga att ett kärlekrus är närmare en psykos, man blir ju helt galen och tappar allt man har av vett och ettikett. Men det ska nog vara så och kommer att förbli.
Kärleken skiftar även form under livets gång. Hur vackert är det inte när ett äldre par håller i handen och djupt i deras ögon kan man urskillja förströstan och tillit. Vi behöver alla bli älskade av någon och ge till någon. Jag har otroligt svårt att ta emot kärlek, ge är inga problem alls. Det är som en hinna i mitt hjärta som inte släpper in. När människor säger " jag älskar dig Linnea" ler jag och strålar. Men hjärtat fattar inte orden. Man brukar säga att älska du inte dig själv kan du inte heller ge. Men givandet är inte helt utan en egoistisk karaktär. För visst vill man ha något tillbaka till den man älskar och visar kärlek till? och det är det som är det svåra. Ovillkorslös kärlek är det inte många som har. Men den finns och har namnet Agape....
Gyllene dagar och svenska flaggans dag
Åh vad jag älskar sommar och värmen. En helt underbar vecka har det varit med bad och en massa sol, ljummna kvällar och ljusa nätter. Den svenska sommaren är bla det bästa som finns anser jag och det är inte mycket som slår den. Igår var det vår nationaldag och jag sjöng stolt vår national sång tillsammans med en av min bästa vänner. Vi ska vara så stolta över vårt rike Sverige, även om det är mycket som man kan tycka är knas behöver vi svenskar få enas under den svenska flaggan sjunga och vara stolta!
Mina dagar har varit lättare att leva den senaste veckan. De har liksom börjat bubbla fram lite lycka mitt i allt svårt och jobbigt. Jag tog med mig min kamera en kväll och fick riktigt fina bilder i det gyllene kvällljuset. Barnen var med och njöt av att både fota och bli fotade. Hmm undrar vad de har fått det ifrån?
Fick även själv leka modell igår för en tidning som ska släppas i slutet av denna månad. Otroligt duktig fotograf, stylist och vackra modeller gjorde en fulländad dag. Få se hur resultatet blev snart...
Härligt att få må lite bättre igen, tar med mig dessa gyllene dagar och spar undan dem i min goda minnesbank ;)...
