En stund i livet

Min uppväxt i Sverige blev brokigt på många sätt och vis vilket är just nu väldigt svårt för mig att skriva om. Men jag fick möjlighet att besöka barnhemmet när jag var 14 år gammal. Den resan minns jag inte så mycket av utan gav mer problem än glädje. Jag var inte alls redo för att möta den verklighet som jag hade lämmnat 11 år tidigare. Min syster talade inte någon engelska alls då så det var svårt att kommunicera. Jag hade länge väntat och drömt om den dagen jag skulle få åka ut och träffa henne och hade nog höga förväntningar på hur det mötet skulle bli. Jag minns att jag många gånger under min uppväxt bad en speciell aftonbön att jag en dag skulle få ha henne nära mig igen och att vi skulle alltid finnas där för varandra. Många gånger tog jag fram hennes kort som hon hade sänt till mig när mina föräldrar inte såg och grät över att jag inte kunne träffa henne. Ville inte visa för dem hur ledsen jag faktiskt var över att vi blev delade. Det jag inte visste då var att det faktiskt skulle bli så att jag en dag skulle få ha henne nära igen. Att vara adopterad är inte helt konfliktlöst speciellt när man kommer in i tonåren. Vad hör man hemma? och var finns ens identitet? är ju vanliga tonårs bekymmer men förstärks lite extra när man har rötter från ett annat land. Kanske inte för alla men blev för mig ett totalt kaos.

Eftersom vi nu hade kommit till olika ställen, jag i Sverige mina andra syskon runt om i Brasilien var det svårt att bibehålla kontakten. Jag vet att min adoptiv mamma försökte många gånger att hitta papper på var mina andra syskon befann sig men det var stört omöjligt. 2002 bestämmer sig Eliana att komma till Sverige för att börja studera. Innan hon reser gör hon ett sista försök att se om det fanns något bevarat som kunde leda till vart mina andra syskon befann sig. Det blev en lyckoträff där hon ringer en myndighet som efter mycket bönande hjälper henne. Hon får ett nummer och ett namn till en Lousiana Pinherio Araoujo som bodde i en stad som heter Belo Horizonte. Det är en stad som ligger i samma delstat Minas Gerais som våran hemstad Montes Claros låg i. Hon berättar hur hennes hjärta hoppar till när en röst svarar i luren och det är våran syster Lousiana. Lyckan var total! Eliana hittar även vår bror Romero som overkligt nog bodde kvar i samma stad som henne. De hade gått på samma skola och hade nog träffat varandra utan att veta att de var syskon. Men hans adoptiv föräldrar valde att aldrig säga något om oss. Märklig och lite grymt kan jag tycka för Romero hade minnen kvar från barnhemmet och ibland åkte de förbi. Han berättar att han en gång ställer undrande frågan varför han så väl känner igen den där stjärnan som satt på en stor skylt utanför Hoppets Stjärna. Men hans föräldrar säger bara att det är något han drömt! Hur som helst under samtalets gång med Lousiana får Eliana reda på att vi hade en lillebror med. Vår mamma flyttade strax efter hon lämnade oss till Belo Horizonte. Där födde hon vår lillebror och bodde kvar hos våran mobror tills hon dog 7 år senare.

Efter 26 år skulle vi nu alla försöka att återförenas. Jag minns hur nervös jag var på flyget ner till Brasilien. Vi skulle landa i Rio och stanna där i några dagar och sedan åka vidare till min hem stad Montes Claros där min bror fanns. Hur såg de ut? var de lika mig, hade samma hår och ögon? Under vistelsen i Montes Claraos får vi snart reda på att våran pappa fanns i livet och bodde i en liten by uppe bland bergen. Vi hittade en kusin som visste var han fanns och vi beslutar oss att åka dit och leta reda på han. Eftersom det var en väldigt fattig by fanns det ingen möjlighet att medela att vi var på väg utan vi fick åka och hoppas på det bästa. Vägarna var små och mycket dåliga så vi åkte på vinst och förlust. Men efter en minst sagt skumpig resa når vi fram till Tabuna. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Våran pappa hade lämnat mamma men hade en gång berättar Eliana försökt att söka upp henne på barnhemmet. Men hon hade då vägrat att träffa honom. Vi frågar i byn och hittar tillsist Gregorio. En liten man vars ansikte var djupt fårat av det tunga arbete som fattig lantbrukare. Men han blir lycklig och mycket förvånad. Han tar oss till sin hydda för det var verkligen en hydda! oj vad det såg ut. Han gråter medans han går och visar oss vägen. Det är konstig känsla att få se sin biologiska pappa, någon som man aldrig har träffat eller haft en relation till. Jag kom  ihåg hur jag försökte se likheter men blev lite besviken på att jag inget kunde hitta. Vi stannar en stund och beslutar oss att åka till våran mammas by med som låg en bit längre bort. Tonya som våran kusin heter visste mycket om våran familj och berättade hur våran mamma hade varit. En mycket egensinnad och bestämd kvinna med lätt till skratt. Hon kallades Maria Preta ( svarta Maria) och beskrevs i byn som lite galen. Hon brydde sig inte om något utan gjorde som hon ville i allt. Vi fick även reda på att en moster fanns kvar i livet men bodde högre upp bland bergen och det skulle bli svårt att hinna innan det blev mörkt. Men man sände bud efter henne och hoppades att vi skulle hinna få träffa henne. Men så blev således inte. Det skulle bli farligt att vistas ute på vägarna när det blev mörkt så vi fick skynda oss... När vi ska lämna den byn som vi föddes i blev väldigt stark upplevelse. Vår pappaa kramar oss och ber oss att snart komma igen. Usch vad jag grät när bilen åkte, han följde med oss på sin häst så långt det bara gick och jag tänkte stilla för mig själv att det var nog enda och sista gången jag fick träffa honom.......





Gregorio 2006