En stund i livet

För sex år sedan fick jag göra en fantastisk resa som har betytt mycket för mig. Men det är inte förrän nu som jag har kunnat bearbeta den. Jag och min familj tillsammans med min biologiska syster fick åka tillbaka till Brasilien där jag är född. För att förstå hela sammanhanget i denna känslomässiga och stundtals riktig svåra resa måste man känna till min och mina syskons bakgrund. Vi var sammanlagt fem syskon som hade blivit omhändertagna av våran moster då vår mamma var tvungen att jobba på annan ort för att få ihop lite pengar. Vi var en utfattig familj som är så vanligt i Brasilien och hade i stort sätt ingenting. Att leva i favelas som slumområderna i Brsilien kallas är en extremt tuff och hård verklighet. De styrs ofta av olika kriminella gäng som är kopplade till större maffiabossar. Våran moster som själv knappt ägde eller hade något fick göra sitt bästa för att ta hand om oss. Hon hade själv 6 egna barn så det var många munnar att mätta. Eliana min äldsta syster har berättat att hon hade ansvaret för en liten ranson med mat som skulle räcka till många och vi var så hungriga att vi åt upp allt... Till min mosters stora förskräckelese.

I vår stad Montes Claros hade hjälporganisationen Hoppets Stjärna ett arbete och ett barnhem där många barn fick komma som hade blivit övergivna eller där föräldrarna själv kom med sina barn och ville ha hjälp. Min moster fann ingen annan utväg än att söka sig dit. Min adoptiv mamma jobbade på detta barnhem och hjälpte till att åka omkring runt om i slumområdet ge friskt vatten , mat och mediciner. Hon fick höra talas om oss och ville besöka och se vad man bäst kunde ge en hjälpinstats. När hon kommer till hyddan blir hon förskräckt vilken misär det rörde sig om. Inga bord eller stolar fanns, två rum och jordgolv. I ett av rummen hittar hon en svårt sjuk liten bebis som sitter på jordgolvet. Den bebisen var jag. Hon inser snabb att jag i stort sett var döende och om jag inte skulle få vård snart så var slutet nära. Jag blir inlagd på sjukhus under flera veckor. Efter att jag var så krafigt undernärd och hade infektioner i stora djupa sår på ben och ryggen får jag ligga kvar i ytterligare några veckor. Detta är ju inget jag minns alls av men kanske därför jag blir så rädd när jag har blivit sjuk och har fått ligga på sjukhus. Ett barns första levnadsår sätter djup prägling även om man inte minns. Jag  blev också helt förtvivlad när någon stängde dörren och släckte lampan. Då satt jag bara och skrek. Min syster berättar att så gjorde våran mamma ofta med oss. Även idag har jag panik när jag behöver gå in i ett mörkt rum och dörren stängs.... usch! Men hur som helst så får min adoptiv mamma reda på att vi är fem syskon och tar oss till Hoppets Stjärnas barnhem..

Där får vi både mat, kläder och kärlek. Men barnhemmet hade en policy att försöka ordna foster hem till barnen så de inte skulle stanna på barnhemmet hela sina liv. Det vad något som både blev bra och dåligt. Det fanns många familjer som sökte barnflickor och hemhjälp till sina hushåll och ibland blev det inga bra placeringar. Jag däremot fick bo hos den kvinnan som senare kom att bli min adoptiv mamma. Efter två år beslöt de sig att åka tillbaka till Sverige och hade nu blivit så fäst vid mig så de sökte om adoption. Det var ingen lätt process då man sökte efter min mamma som skulle behöva skriva på papper. Men efter några veckor kommer min mamma tillbaka till barnhemmet och när hon ser hur bra och vilket bra skick vi var i beslutar hon sig för att vi skulle få stanna och att jag ska få bli adopterad. Jag har ett kort från denna dag på min mamma där hon håller mig och i sin blick är hon så ledsen. När man nu har barn förstår man vilken vånda och kval det måste har varit att lämna oss där! Man ser även på bilden att hon är på nytt gravid, och vi skulle 25 år senare få veta att vi var sex syskon och att vi hade en lillebror. Det sistsa min mamma sa är att hon var så glad att " Adriana" som jag hette då skulle få åka till Sverige och få en riktig pappa.. Efter den dagen såg man aldrig min mamma igen...

Jag kommer till Sverige när jag var tre och har bott här sedan dess. Mina andra syskon blir kvar i Brasilien och blir adopterade till olika familjer. Men den jag har håller kontakten med är min äldsta syster. Det är jag så glad för. För idag bor hon i Halmstad är gift med en god vän till mig och har själv familj.. Så nu är vi nära varandra.. Detta är bakgrunden och min historia som är ett underbart livsöde som skulle kunnat slutat vid 10 månaders ålder. Jag är både glad och tacksam för att jag fick möjlighet att få leva.. Men det var en start på livet som handlade om överlevnad och som än idag har satt djupa spår i mitt hjärta och inre...