En stund i livet

Oj nu var det en evighet sedan jag skrev här på bloggen. Men det har varit en riktigt tung tid den senaste månaden. Kraften som jag så envist har fått kämpa mig till fanns en dag inte mer och jag kom inte upp ur sängen. Varje dag har varit som ett enda stort andetag. Det går inte att förklara hur svart och tomt allt kan bli, hur meningslöst det känns att ta sig ut och hur livskraften sakta rinner ur en. Hur man en vill kan man inte ryka upp sig och tänka en enda positiv tanke. När man tittar ut genom fönstret känns det som tiden flyter förbi och man själv är i en bubbla. Livet rullar på ganska obeskymrat utanför och man vill bara kasta sig ut och säga hej jag vill också leva, åka buss, handla, träna, fika allt det som hör livet till.  Men jag har varit här förr och vet någonstans att det kommer att gå över....

Då är det tur att jag har mina barn. När jag ser dem kan jag korta ögonblick fyllas av glädje och ana deras sprudlande energi. Barn har en fantastisk förmåga att se det lätta och ljusfulla i livet. Det är inget de behöver anstränga sig för utan bara finns där naturligt. Leken är deras instrument att spegla, lära och utvecklas. Åh vad jag älskar dem och kan i bland bli avundsjuk på deras lätthet och förhållande till saker. Kanske är nyckeln att väcka barnet inombords? Då jag orkar brukar jag ta hem och passa deras kusiner hos mig! De är så underbart fina och är väldigt lika varandra. En stolt moster och mamma kan jag nog känna långt inne i hjärtat och det ger mer läkedom än vad man tror..



Olivia, Gabriella, Joshua



Naomi, Gabbi, Olivia



Fem underbara små pärlor