En stund i livet

Idag har det visst varit morsdag. Det knyter sig altid i min mage när det ska firas bemärkelsedagar. Inte för att  jag egentligen inte tycker det är roligt utan för att det för med sig så många minnen. Det är lustigt hur vi kan minnas saker genom dofter, hörsel, och känsel . Alla våra sinnen är med och skapar minnen i våra inre redan från vår födelse. Känslan som finns där är knutna till just ett speciellt minne  och man kan bara på några sekunder flyttas flera år tillbaka. En viss låt som man dansade just den tryckaren till i högstadiet, eller doften av syréhäcken som blommade precis innan skolavslutningen, pirret i magen när man stod uppe vid vattenrusch kanan och skulle åka ned. Allt det är bra minnen och stunder som man har sparat i den goda minnesbanken. Men hur gör man då när minnena inte är vackra utan fyllda med sorg och vemod. Eller allra värst minnen som man inte visste fanns börjar dyka upp. Man kan lägga på locket och bara gå vidare, hoppas på det bästa att de försvinner. Det sist nämda är inte till att rekommendera alls. Det har jag typ gjort 32 års tid, och se var man hamnar då. Hmm ja det är nu som man får ta skiten och börja våga plocka fram. Ett arbete som kanske inte för många verkar svårt men för mig är ett rent helvete! Men det finns tyvärr inga genvägar. Det är nu som man skulle behöva det trygga och vissheten om att man kommer att överleva. För det är många gånger den senaste månaden som jag har trott att nu kommer jag att dö. Panikångesten har bara ökat. Men det är det som terapi går ut på har jag lugnade fått höra.

När jag ser mig i spegeln ser jag inte Linnea 32 är gammal, utan snarare en 10 år äldre kvinna med ögon fyllda med smärta. Usch inget roligt alls. Så jag har hållt mig inne för att inte bemöta omvärldens reaktioner. Fånigt kanske men så har det varit. Det är inte ofta människor har sett mig så här men nu struntar jag i det! Varför får inte jag vara ledsen och sörja? utan att få reaktionen hur ser du ut! Kanske är det bara i mina ögon...

 För tro mig jag har mycket att få vara ledsen över. Den störstsa sorgen just nu är att jag saknar min mamma så otroligt mycket!  Men under omständigheterna som råder kan jag eller snarare får jag inte träffa henne. Min mamma min mamma är en sån fin mamma. En underbar kvinna med ett varmt stort hjärta. Trots att det finns svåra och tunga minnen tillbaka i min barndom så har jag fått mycket kärlek från min mamma tidvis och det är det som jag lutar mig tillbaka på idag. Men sorgen är stor och sorge arbetet har tagit sin början. Det komplexa är att jag hade två mammor och båda är förlorade, min biologiska och min adoptiv mamma. Men jag vägrar att släppa de fina minnena och bevarar dem djupt i mitt hjärta och till sist vill bara säga att jag älskar min mamma oavsett vad som kommer att hända och jag önskar att hon fanns mig nära.......