En stund i livet

Under min uppväxt tidiga år tänkte jag aldrig att jag var annorlund eller såg annorlunda ut jämnfört med andra svenska barn. De var ingen skillnad tyckte jag fast mina ögon var bruna och min hy mörk. Det enda var håret som jag inte tyckte om, att kamma det burriga lockarna gillade jag aldrig. Jag ville har rakt långt hår och drömde att jag en dag skulle få rakt platt hår som man kunde slänga med. Men över lag var jag rätt nöjd med hur jag såg ut. De var när jag började närma mig runt 11 som problemen skulle komma och finnas med under många långa år. Mitt dans intresse började redan när jag var 5 år. Jag fick börja balett och kom ihåg hur jag flög dit och var hur lycklig som helst i min lilla dräkt och trikåer. Men tyvärr fick jag sluta på det. Min dröm var redan som liten att bli dansare, jag kunde länge sitta och titta på långa baletter och var helt bestämd att på en scen skulle jag stå på när jag blev vuxen. Jag tyckte även om gymnastik och fick en gång se på tv flickor som hade långa band , bollar och ringar. Länge tränade jag på gräsmatta hemma knöt långa siden band i pinnar och dansade runt. Det var inte förränn jag började i 4:an som jag skulle träffa två stycken klass kompisar som gick just i Rytmisk Sport Gymnastik som det hette då.

 Jag var helt såld och började träna där. Jag älskade min gymnastik det var allt som jag levde för kan man säga. Efter hand började jag så smått att tävla också. Eftersom jag hade börjat ganska sent fick jag vara med i de lägre tävlingsklasserna än vad mina träningskompisar var. Åh vad ville vara lika så duktiga som de och började allt mer träna. Men min situation i mitt hem var inte den bästa. Jag hade ständigt ont i magen när jag skulle gå hem och gjorde allt för att inte vara där. Jag slutade prata om skolan hemma och ville inte att mina föräldrar skulle med på träningar eller tävlingar. Nu i efterhand kan jag se att jag skämdes för dem och var rädd att någon skulle se hur det verkligen var. Redan som liten kunde jag låtsas att allt var bra med mig och var likt en kamelont kunde jag skifta lätt i olika situationer. Jag log och skrattade var social och hyfsat duktig i skolan. Men på insidan satt det en stor klump och ett litet monster. Det monstret sa att jag inte dög och att jag var ful, liten tjock och brun, och jag var tvungen att bli duktigare. Mina föräldrar sa alltid hur bra och duktig jag var, men gav hela tiden dubbla budskap. Speciellt min far. Min självkänsla var rätt låg som 11 åring samt min pubertet kom rätt så tidigt och jag minns hur jag skämdes så för att jag började få bröst och vara bland de första som fick mens. Jag behövde gå ner i vikt tyckte jag och började då dra ner på mitt ätande. Men hade inte diciplinen helt att svälta mig och efter ett tag kom jag på fenominala idén att kräkas upp det jag hade ätit, då fick jag smaka på maten men slapp att bli tjock. Kunde ju äta nästan vad som helst utan att det skulle synas. Lärarna började se att jag mådde dåligt och såg blek och hängig ut men jag nekade helt att jag kräktes. Det var i mitten på 8:an som skolsköterskan slog larm och det blev tillsist BUP som fick kopplas in. Men jag var motsträvig att ta hjälp alltför att inte ville dra in mina föräldrar för jag visste att det skulle bli tumult och jag ville inte berätta den sanningen hur det verkligen var under den ytan jag hade så hårt fått kämpa för. Mina aningar blev sanna.

 Vi fick gå i familjesamtal och enskillda samtal. Men allt blev bara värre, mina betyg sjönk och jag blev inlag fram och tillbaka på BUP. De åren är som ett kaos i mitt minne. Tillsist fick jag nog! Jag kontaktade själv socialen och bad om jag skulle få ett familje hem. jag stod inte ut med att bo kvar hemma. De svåra minnena som jag hade förträngt under min barndom kom plötsligt upp och jag var fullständigt rasande. Än idag kan jag inte förstår hur en vuxen människa kan slå ett litet barn! Men jag har förlåtit min far för det idag. Men då var det totalt omöjligt att bo under samma tak. Mina turer var långa och många jag gjorde allt för att vuxna skulle se mig. Tog tabletter och började skära mig. Jag minns att det var så skönt att dämpa all ångest som jag bar på. Eftersom min behandling gav inget resultat och så tog jag saken i egna händer och kontaktade anorexicenter i Varberg bad om att få komma dit. Jag ville verkligen bli frisk! Där fann jag ro och hämtade mig bra. Men efter de månaderna som var över vägrade jag att återvända hem. Jag fick möjligheten att komma till en familj i Strömstad och jag gick ut 9 an där. Det var en underbar familj och jag tackar min Gud att jag hamnde där. Där fick jag lära mig gränser på ett nytt och friare sätt och jag kände mig älskad. Men det skulle bara vara i tre månader. Sedan skulle jag tillbaka och börja gymnasiet i Halmstad och fick komma tillbaka hem. Till en början gick det hyfsat bra. Jag gick på Sturegymnasiet estetiska dansprogram och jag ångra inte dag att jag började där. Kroppen som jag under så många år hade hatat fick bli mitt instrument och uttrycksätt Men snart så började helvetet igen med både mat och hemmet. Jag kämpade på och försökte reda ut min skoltid och lyckades tillsist. Men var svårt deprimerad och var vilsen i själen. Eftersom jag hade vuxit upp i ett kristet hem hade jag redan som liten en barnatro. Men var besviken på både kyrkan och Gud. Hur kunde det finnas en Gud som tillät allt detta hända mig?? och jag ville inte ha mina föräldrars tro som var full med dubbelmoral och stränga förbud... Jag kom i kontakt med en församling som hade ett cafe på gymnasiet. Där fick jag nya vänner och stöd att hitta tillbaka till mig själv. Jag sökte in till Balettakademin i Göteborg och kom in. Efter ett år kände jag att det var inte dansare jag skulle bli och flyttade tillbaka till Halmstad.

 Jag skriver inte min historia och bakgrund för att det är någon som ska tycka synd om mig. Utan skriver endast för att bearbeta det jag har varit med om och visa på att det går att få ett bra liv ändå trots det man har varit med om. Men är helt övertygad om att det sätter spår i människas liv men som inte är omöjliga att läka. Men det tar tid och skall få göra det. Kan jag förstå min bakgrund kan jag också förstå vem jag är idag och kan genom det lättare bearbeta all smärta och bli en gång för alla hel på insidan.....